Att våga ställa frågan varför(?!)
När jag var liten var jag väldigt frågvis! Jag frågade nästan alltid vad det var som hände. När jag var någonstans mellan 8-10 år så var det min mest frågvisa period. Tror det var i den åldern jag mådde som bäst, för jag insåg mitt eget värde! Minns att jag gick på fritids och vi satt och åt mellanmål. Då kom frågan vad det var som hände, vad någon på fritids tidigare sagt eller gjort. Då kom smällen från fritidsledaren: Det här inte du med att göra! Eftersom jag har Asperger och tolkar saker bokstavligt, skämdes jag som en hund! Jag hade stor respekt för vuxna. Jag växte nämligen upp i ett väldigt kristet hem. Det står ju i bibeln att du ska hedra din fader och din moder, alltså vuxna enligt min tolkning. Hade den vuxna istället sagt: "Vissa saker mår du bra av att inte veta!" Då hade jag inte känt sådan skuld och skam över frågan. Jag växte upp med en tro om att jag inte fick ställa frågor, för då blev det nertystat. Jag ältar inte detta längre, men jag tycker det är vikigt att reflektera över hur ens barndom präglar ens uppväxt. Jag fick lära mig att jag inte fick ställa frågor, därför blev jag tyst. Det var lika bra att smälta in i väggen och helst inte märkas. Allt detta bara för att de vuxna hade sagt att jag inte fick ställa frågor. Det är vikigt att ta sådant här på allvar faktiskt. Att säga till någon att den inte får fråga kan faktiskt vara en alllvarlig kränkning, speciellt om det sker för ofta. Det vuxna behöver faktiskt tänka på att vara förebilder. Däremot ska du inte ställa en massa frågor till dig själv och tvivla på att du duger. Du ska ställa dem till andra människor.
Som vuxen kan du ju ha nytta av att ställa mycket frågor!
Så s
luta aldrig ställa frågor!
